Det är så mycket känslor som strömmar genom kroppen så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen...
Många frågar hur ja mår och känner efter mitt kämpande... Men jag mår väldigt bra... det bästa med kroppen är att den glömmer smärta väldigt fort. Jag kan inte komma ihåg någon smärta alls, ja vet att jag hade ont men inte hur det kändes, och det är nog tur.' Jag fick ju lite hjälp oxå av min bästa vän Lustgas och min absoluta bästa vän Epedral. Epedralen skulle hjälpa i 10 timmar men efter 5 kom mina krystvärkar igång så det blev ett kort besök i himmelriket.
Jag hade nog aldrig klarat de här dygnen utan Linus. min hjälte och räddare. Trodde att jag älskade honom riktigt mycket men efter det här finns det inga gränser. Han fanns vid min sida konstant och peppade mig vid det jobbiga men samtidigt lättade upp stämningen när det gick. Han är fantastisk.
Tiden på avdelning 96D, där vi fick vara dagarna efter snittet för att hålla såret infektionsfritt + mitt blodtryck. Fick vi så mycket stöd och hjälp med att komma igång med vårt nya liv.
Amningen var ju lättare sagt än gjort... Jag vet inte vad jag ska skriva för det är ett jobbigt ämne. Man tror att det bara är att sätta barnet vid bröstet så löser sig allt... Men nej.
Jag fick det jättejobbigt och Julius fick inte i sig mat och tappade 500g första dygnet och blev tvungen att amma varannan timme+ ge ersättning + pumpa brösten direkt efter i ett dygn.
Det gick bra under dagen men mot kvällningen gick det sämre och sämre för Julius var så mätt. Men vi var tvugna att få i honom allt och det kändes som man tryckte in bröstet i munnen på honom och vid 02 var det kört, då vägrade han och då fick vi bara ta ersättningen.
Varje gång jag skulle amma honom eller så är det fortfarande, har ja ångest och är livrädd för att han inte sa ta bröstet. Det har varit mycket tårar de gånger det inte gått och man får ta djupt andetag och börja om... På sjukhuset var det bara att trycka på en knapp så fick man hjälp med amningen.
Så när de sa att jag skulle åka hem så fick jag nästan lite panik och känslotåget var i rullning.
Har ju hört att man kan känslorna kan sätta fart när amningen kommer igång men att det skulle var så här lätt till tårar är helt sjukt.
Grät säkert i flera omgångar på vägen för ingenting. Vi försökte gå en liten promenad i stadsparken eftersom jag int evarit ute på en vecka, men började återigen gråta så vi fick hoppa in i bilen och åka hem.
Amningen har blivit bättre och bättre, han tar bara ena bröstet men pumpar ut det så vi matar honom med flaska nätterna.
Känns helt okej och Linus kan hjälpa till på ett helt annat sätt.
Självklart försöker vi få igång det andra bröstet men det verkar trögt... Jag säger vi för Linus måste hjälpa till än så länge. haha Se till att Julius ligger rätt och mest för det moraliska stödet.
