Tessan Svensson

Men jag vet inte om det känns så bra...

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av honom efter en sån stor operation. Men inte att han inte skulle kunna stå eller gå.

Om jag tänkt på det så skulle jag kanske ha förstått det.

.

Vi kom till Ultuna och det var en sjukgymnast som mötte oss.

Hon skulle berätta hur vis kulle träna Sigge till att bli så bra som möjligt.

Han ska först vara i ett rum utan möbler i tre veckor sen ska vi tillbaka på röntgen.

Hon sa även att vänster tass fortfarande hade nedsatt förmåga men att hon trodde det skulle bli bättre när svullnaden gått ner.

.

Så hämtade hon honom.

Med en tratt, all päls bortrakad på rumpan och en bit upp på ryggen.

Han såg på oss med stora ögon.

Så ställde hon ner honom på en matta. men han la sig direkt.

Då visade hon oss hur vi skulle lyfta upp honom för att träna att stå. Han klarar alltså inte av att stå...

Då såg jag att det vänstra benet bara var helt rakt han kunde föra det framåt och bakåt men tassen bara vek sig när han försökte sätta i den...

Då började jag gråta.

.

Hon sa att det var bra att han kunde röra benet så och att vi skulle stimulera tassen väldigt mycket. För nerver kunde hitta tillbaka om det var skadade.

.

Det är jobbigt att se någon som man vet kan göra saker och sen helt enkelt inte klarar av det.

.

Nu ligger han och jag i rummet och myser. Vi har tränat massor men nu vill han inte mer så han ska få sova.

I morgon ska jag iväg och köpa medicin till honom och fortsätta träna och jobba med tassen.

Jag hoppas verkligen han kan bli bra igen, men just nu känns det inte så. Jag kan ju bara lita på läkarna och de säger ju att kan ska bli bra.

<3

Godnatt